Turkiets herrlandslag och generationen som tog över

Turkiets herrlandslag kallas Ay-Yıldızlılar, efter halvmånen och stjärnan i landets flagga. Laget har länge haft ryktet om sig att producera fler talanger än resultat, och sommaren 2024 var första gången på länge som bilden stämde överens med prestationen. Här står vad laget faktiskt uträttat, vilka som bär det i dag och varför historien ser ut som den gör.

Tre mästerskap på sjuttio år

Det som förvånar när man tittar på siffrorna är hur sällan Turkiet varit med. Landet har spelat tre världsmästerskap totalt, och de ligger utspridda över mer än sjuttio år.

Mellan bronset 2002 och comebacken 2026 ligger alltså tjugofyra år utan VM-spel. Vägen tillbaka gick inte via gruppsegern heller. I kvalet till mästerskapet mötte Turkiet Spanien och föll med 0-6 hemma i Konya, vilket gjorde playoff till enda kvarvarande rutt. Den klarade laget, och tog sig till Nordamerika.

Väl där räckte det inte. I grupp D förlorade Turkiet mot Australien med 0-2 och mot Paraguay med 0-1, innan laget avslutade med att slå värdnationen USA med 3-2. Tre poäng räckte till fjärdeplatsen och hemresa efter gruppspelet.

Sommaren som förändrade bilden

Europamästerskapet i Tyskland 2024 var däremot turneringen där laget levererade. Turkiet tog sig ur grupp F efter 2-1 mot Tjeckien i den avgörande matchen och ställdes mot Österrike i åttondelsfinalen.

Den matchen i Leipzig den 2 juli blev lagets bästa kväll på decennier. Efter 57 sekunder nickade mittbacken Merih Demiral in 0-1 på en tilltrasslad hörnsituation, och i den 59:e minuten satte han sitt andra. Michael Gregoritsch reducerade, men Turkiet höll undan till 1-2 och kvartsfinal. Att det gjordes utan lagkaptenen Hakan Çalhanoğlu, avstängd för matchen, gjorde bedriften större.

Kvartsfinalen mot Nederländerna på Olympiastadion i Berlin den 6 juli slutade 2-1 till nederländarna. Där tog turneringen slut, men intrycket satt kvar. Ett lag som sällan tagit sig förbi gruppspel hade nått en kvartsfinal och gjort det med ett spel som fick uppmärksamhet långt utanför Turkiet.

Generationen som bär laget

Vincenzo Montella tog över som förbundskapten och är den som format laget genom både EM och VM. Stommen består av fyra namn som återkommer oavsett motstånd.

Hakan Çalhanoğlu är lagkapten och spelmotor, med en roll i Inter som gjort honom till en av Europas mest anlitade mittfältare på sin position. Merih Demiral är mittbacken som avgjorde mot Österrike. Ferdi Kadıoğlu var EM-turneringens utropstecken på vänsterkanten efter en stark säsong i Fenerbahçe, och flyttade kort därefter till Brighton, där han etablerat sig i Premier League trots skadeproblem.

Den fjärde är Arda Güler. Han lämnade Fenerbahçe för Real Madrid som sjuttonåring och har därefter varit lagets kreativa referenspunkt. Att en spelare född 2005 redan hunnit bli bärande i ett landslag säger något om hur snabbt generationsskiftet gått.

Varför bilden av laget är svår att fästa

Turkiet är ett av få landslag där förväntningarna och facit sällan pekar åt samma håll. Ligan producerar spelare till Inter, Real Madrid, Juventus och Premier League, samtidigt som landet spelat tre VM på sjuttio år. Kombinationen skapar en återkommande berättelse om ett lag som alltid är på väg.

Sommaren 2024 var det som gjorde berättelsen konkret, och 2026 visade hur tunn marginalen fortfarande är. Segern mot USA i den sista gruppmatchen kom när allt redan var förlorat, vilket är ungefär den sortens detalj som präglat laget under lång tid. En jämnare turnering, en annan lottning, och slutsatserna hade blivit motsatta. Det är också den sortens spridning som gör ett lag svårprissatt, eftersom formkurvan säger mindre än vanligt om nästa match. Vi går igenom hur sådant slår igenom i genomgångarna om oddsrörelser här på sajten.

Kort om vanliga frågor